Allt går
Jag har börjat att märka att mina svettningar har blivit mindre, så kanske har de tre sprutorna plus att jag har minskat på suprecur dosen gjort att mina klimakteriebesvär är mindre :-)
På måndag ska jag ta blodprov för att se hur högt mitt E2 värde är. Vid det förra färskförsöket som vi gjorde var det värdet 1689, så jag hoppas att det är nåt liknande den här gången också. För jag vill få ut många fina ägg. Känns lite nervöst, för man vet aldrig hur man ska svara på en behandling.
Får inte svar på mitt blodprov förräns på tisdag.
På onsdag är det dags för ett ultraljud för att se hur många äggblåsor jag har.
Usch allt känns så nervöst, först är man nervös för att man inte ska få nog fina äggblåsor, sedan är man orolig att äggblåsorna inte innehåller några ägg. Sedan vet man inte om äggen blir befruktade, efter det är det den långa ruvartiden som är så påfrestande. Om man sedan har turen att det lyckas så är lyckan total men samtidigt är man så fruktansvärt orolig för att det ska sluta i ett missfall.
När ska alla orosmoment sluta?!
Oj, jag tror man aldrig slutar oroa sig. För som du skriver när man är gravid så är man orolig för att det ska hända något. Sen är man orolig att förlossningen ska gå åt pipsvängen. När bebben väl är född, så är man rädd för att hon/han ska sluta andas. Ju större de blir desto större oro.
Så det bästa knepet är väl egenliten att försöka hitta en slags distans till sin oro/nervositet.....lättare sagt än gjort:)
Kramis Lila
Härligt att du fixade sprutorna själv, det brukar ju alltid vara första gången som är värst vad än det gäller dvs.
har aldrig själv prövat Menopur, men det verkar lite krångligt när man ska blanda själv.
Håller med dig om att allt känns så nervöst.
Som du skriver, man är rädd för att blåsorna inte ska innehålla några ägg och sen att dom inte ska befruktas och att dom delar sig rätt. OjOjOj
Och sen en eventuell ruvning.
Föresten, hur har allt gått med akupunkturen??
Förstår din nervositet. Och tyvärr är det så att oron inte går över helt, den byts snarare ut hela tiden. Jag blir också galen på den. Men den brukar dock, tack och lov, varvas med hopp och glädje. Man får ta ett delmål i taget.
Kram!
Jag tror! Att man aldrig slutar att oroa sig, det finns alltid något at vara orolig för, allt du beskriver pluss att när man väl fått en bäbis börjar en helt ny oroan över det. Man får helt enkelt vänja sig och låta kroppen slappna av ibland, ja och även knoppen på kroppen behöver vila från alla tankar ibland. Gör något roligt emellan åt. Kram
