Jag har nyss vaknat, men idag vaknade jag verkligen på fel sida. Känner mig irriterad...

Jag kanske ska ta allt från början. Jag har slutat att umgås med personer som tar min energi och inte ger nåt tillbaka, känns inte som nån vits att umgås med såna människor, men vad gör man när såna personer är ens ingifta släktingar? Det är inte så lätt att bara sluta att umgås med såna...

Nu pratar jag om min mans bioglogiska far och hans familj. Känns egentligen fel att skriva far då han kanske mer skulle räknas som en spermiedonation eller nåt sånt. Hur som helst har gubbens pappa aldrig funnits där för min man, men nu då han har blivit äldre (alltså min man) så passar det helt plötsligt att umgås, för då kan man minsann få hjälp av han...

Våran telefon har varit tyst från den bioglogiska pappan i några månader när det för kanske 1,5 månad sen började ringas, både i tid och otid. Jag som den ärliga person jag är sa till min man att nu ringer han bara för att fjäska för snart är det dags för dem att jobba i skogen och då behöver de din hjälp. Min kära man trodde väl inte riktigt på mig, men för 2 veckor sedan så släpptes bomben, då kom frågan som jag bara har väntat på. Om min man kunde komma till dem och hjälpa dem i skogen en hel helg... Nu var gubben förberedd på det här och sa NEJ, då fick han verkligen förklara varför han inte ville. Han frågade även varför inte de hade hjälpt oss när vi höll på med veden, men det fick han väl inget klokt svar på...

Ja hur som helst, igår så dök de upp här, hela familjen, med pojk- respektive flickvänner... Jag hade ju sån tur att jag hade hunnit åka iväg till jobbet.
De första de sa var att de ville bada badtunna, det tar ju inte bara några timmar att förbereda det då det är is i tunnan så det blev inget med det.

Sen när de hade varit här ett tag så kom frågan igen om inte min man kunde komma och hjälpa dem nästa helg i skogen, då säger min gubbe, men jag fyller ju år då. Svaret han får tillbaka är men du fyller ju ändå inte jämnt, vem ska komma och gratta dig?! Alltså vad tänker de egentligen, bara för att de behöver hjälp med nåt så ska det inte alltid vara på deras vilkor. Jag jobbar helger och när jag väl är ledig så vill jag att vi ska kunna umgås med varandra istället.

Nu har även min man börjat att förstå att de bara tar och tar och aldrig ger igen nåt, så jag hoppas att han också snart börjar att säga ifrån mer. Jag själv umgås aldrig med dem, det går helt enkelt inte. De får mig att känna mig så liten och dum, vi går verkligen inte ihop...

Varför skriver jag egentligen allt det här, jag försöker verkligen att inte tänka på dem, men det är inte så lätt. Just nu kände jag verkligen att jag behövde få ut allt det här...