Saknas
Idag är det ett år sedan min älskade svärmor gick bort. Ett år kan låta som en kort tid vilket det på ett sätt är. Men ett år av saknad är en lång tid :(
Det går inte en dag utan att vi tänker, pratar om eller tittar på bilder på Cornelias farmor.
Cornelia har en pekbok som jag har gjort med bilder av den närmaste släkten. Varje gång hon kommer till farmors bild pussar hon den och sätter den sedan mot bröstet och kramar bilden.
Livet är så orättvist, varför fick inte hon leva vidare med oss. Hon som verkligen hade sett fram emot att få vara farmor. Jag tycker att det är så orättvist att Cornelia aldrig får lära och känna sin farmor, men vi kommer alltid att berätta vilken underbar person hon var och visa bilder.
Jag tror att hon vakar över oss och ser till att vi har det bra.
Ett år är ganska kort tid i sorgesamanhang. Kuratorn som vi pratade med när vi förlorade liile A sa att för i tiden bar man sorgeband i ett år för det är ungefär tiden det tar att gå tillbaka till ett normalt liv. Det är naturligtvis individuellt och beror på vilken relation man har till personen, men det kan vara bra att tänka på. Det är så lätt att tro att sorgen har gått över efter några månader. Går över gör den nog aldrig, men den blir lättare att hantera och det är det jag tror händer efter ett år. Då har alla alla första högtider utan personen passerats och man formar ett nytt liv med den bortgågne i minnet på ett annat sätt. Vad fínt att Cornelia kramar och pussar bilden. Hon får en fin relation till farmor genom er och era minnen.
Kram!
<3
