Minns tillbaka

Vi började med behandligen inför vårat första ivf försök i december 2006. Ett tag innan det bstämde vi att det var dags att berätta för våra närmaste om vad vi går igenom.

Jag kände att det skulle bli för jobbigt att berätta för våra familjer så gubben fick det uppdraget. Sen när allt var sagt och han hade berättat om våran kamp så var det lättare för mig att prata om det.
Förstår inte varför vi inte berättade det tidigare, för vi hade kämpat själva i 5 år. Vi tycker att allt blev så mycket enklare när familjerna fick veta, det är ju inte så lätt att förklara varför man blir helt anorlunda av alla hormoner.

Varför skriver jag då det här, det är för att alla ni kanske inte har berättat om eran kamp, jag kan varmt rekomendera er. Vi har fått så mycket stöd och axlar att gråta över.
Nu vet våra närmaste och vi slipper kommentarer som när ska ni skaffa barn då? Jag vill ha barnbarn mm...

Alla är vi olika men för oss blev det här jätte bra.

Än har vi inte lyckas hela vägen men vi ger inte upp. Nån gång (kanske nästa) är det väl ändå våran tur att få behålla pyret och vara gravid i si så där 9 månader...

Våran långa väg

Det jag ska skriva nu låter lite knäppt, men inatt så började jag och min kollega att prata om barn osv. Då berättade hon för mig att hon har PCOS, jag i min tur vet ju vad det är då jag är i ivf branchen... Då kände jag att hon var rätt person att berätta om våran resa. När allt var klart så sa både hon och jag att va´ skönt att ha nån mer i samma situation. Det låter lite knäppt, självklart vill jag inte att nån ska ha såna här problem som vi har, men när man har hittat nån annan så känns det så skönt att kunna prata, för hon vet liksam jag vet vad den andre går igenom. 
Nu har de inte kommit så långt som till provrörsbefruktning, de kanske aldrig behöver göra det (hoppas, hoppas) men hon vet att jag finns här som ett stöd för henne, jag kan ju ganska mycket om sånt här nu tyvärr.

Vet inte om jag har skrivt om det här tidigare men vi började i alla fall våran väg efter ett barn som alla andra, hemma i sängen. Men inget hände och då blev det dags att söka hjälp.  

Började att få lämna prover och göra undersökningar, men inget var fel. Då fick jag börja med Pergotime tabletter som jag tog de 5 första dagarna i min mens har jag för mig, sedan fick vi mysa på hemma, det här provade vi 3 gånger men inget hände.

Sedan blev det dags för Puregon injektioner, då tog jag sprutor i magen och sen slutade jag med en äggmognadsspruta, fick då ett datum då det skulle mysas som bara den, inte så lätt på beställning... det här gjorde vi också 3 gånger.

Efter det här blev det en pause, det hade väl att göra med väntetider inför provrörsbefruktning. Sedan fick vi i alla fall en tid till våran klinik där jag fick göra en undersökning och de gick igenom vad ivf var. Sedan var det dags att börja spraya med ett nässpray för att få mig nedreglerad.
Sedan började jag med Puregon injektioner, sist av allt var det ovitrellsprutan som gjorde att äggen mognade och sen plockades äggen ut.
Jag blev inte gravid och vi gjorde ett frysförsök, som också landstinget stod för. Inte heller nu blev jag gravid.

Nu var våra försök som landstinget betalade slut och vi bestämde oss för att köpa ett tre pack försök. Då ingick även ett fet (frysförsök)
1:a försöket (2:ivf) Nässpray, puregon,injektioner. Ingen graviditet. Inget till frysen.
2:a försöket (3:e ivf): Nässpray, menopur injektioner, blev gravid men det slutade i ett MA i vecka 10, men fostret hade slutat att växa i  vecka 6.  
1:a fet (2:a fet): Femanest tabletter,
blev gravid igen, men det slutade i ett MF i vecka 6.
3:e försöket (4:e ivf): Nässpray, menopur injektioner, blev gravid igen men det slutade i ett MF i vecka 6.

Nu står vi här när våra försök är slut, med facit i hand så hade jag behövt menopur redan från början då det är ända preparatet som har gjort att jag har blivit gravid. Nu är vårat  3 pack slut så nu måste vi köpa nya försök. Kommer att göra ett frysförsök nästa gång, då vi har 5 långtidsodlade embryon (blastocyter) i frysen.