Den här dikten har jag hittat nånstans på familjeliv.se men jag vet tyvärr inte vem som har skrivit den, men jag tycker att den passar så bra så därför lägger jag ut den här...

"Jag längtar så,
Men det kan han inte förstå.
Varför kan jag inte få?
Jag som längtar så.
Varför får dem?
Som inte kan ge ett hem.
Dem som inte vill ha.
Så borde det inte va.
Flera år har gått.
Ändå får jag inte smått.
Jag längtar efter en liten.
Jag känner mig så sliten.
Jag kanske längtar utan att få.
Men jag hoppas ju så.
Jag vill så gärna.
Få en liten stjärna.
Ett barn vill jag ha.
En pojke, eller flicka ska det va.
Jag längtar till den da´n.
Då jag får veta att vi ska få barn."