:-(
Jag hoppas innerligt att ni får ert önskade syskon till Cornelia <3
Det är hemskt att det ska kosta så..
Många kramar!
Skickar en massa kramar!
<3 <3 <3
Kram <3
Känner så med dig! KRAMAR i MASSOR!
Och klassfråga blir det ju, så absurt... :-/ Hoppas du är piggare, så typsikt o bli dålig lagom till helgen.
Helt galet att det ska vara en pengafråga, så orättvist!
Styrkekram till dig!
Hej vännen, ( om jag får kalla dig det) =)
Tackar så mycket, nu kommer tröttheten när man slappnar av. Så då kan jag lika gärna vara bitter med dig. För det är jag också mellan varven.
Har inte hängt med i bloggar på hela sommaren då vi varit utan internet, och har haft full rulle på gården.
När den tanken faller över mig ibland tänker jag,,, Det finns bara ett liv försök att lev det, strävan efter ovisheten i barnlösheten gör en galen, då det finns andras barn att ta till sitt hjärta, om än det är på andra premisser.
Kram i förkylnings tider.
Jag skickar stora kramar :-( Det är så fel att det ska vara en pengafråga!
Vi har ju länge fått frågan om syskon till junior men det är ju inte bara att knäppa med fingrarna tyvärr. Under de 2 år (snart) som Lukas funnits har en FB-vän hunnit få två barn och det känns i både hjärta & hjärna (speciellt när man ser alla UL-bilder och uppdateringar om BM-besök).
Men jag hoppas att ni får ett syskon till Cornelia <3
Kramar!
kom inte min kommentar fram
Åh vad jag känner igen mig i dina tankar vännen. Jag hoppas innerligt att Cornelia får bli storasyster en dag. Kram <3
Sv: Hade jag inte varit så nedrans snorig och hängig så skulle jag komma med blåbärsbulla och thé! KRAM
Sv: Det sköttes automatiskt med sjukskrivningen! Läkaren skickade in sjukintyget, och arbetsgivaren skickade in om sjukskrivningen. Sen så behövde jag "bara" ansöka om ersättning på fk' hemsida :) Hoppas hoppas hoppas att det nu går i lås..
Hej!
Det är första gången jag läser din blogg men säker inte den sista. Är det ert första syskonförsök ni ska göra nu?
Jag tycker också det är sjukt mycket pengar, men i slutänden är det ju värt varenda krona om det lyckas.
Vi vill gärna gifta oss, men det går inte nu. Vi vet inte hur mycket vi kommer få lägga ut på syskonförsök, vi vet inte ens om vi kommer få ett syskon till William. Vi vill jätte gärna resa och renovera, men det går inte heller. Hela tiden gäller det att prioritera.
Jag hoppas innerligt att ni kommer få ett syskon till er lilla tös.
Stor Kram!
*Kram* Det kan göra så ont att bli överraskad av ultraljudsbilder eller liknande så där plötsligt. Hoppas att ni kommer att få ett syskon till C. Ibland tänker jag att om jag vann drömvinsten på lotto så skulle jag finansiera några IVF:er. Det är sjukt att det ska kosta så mycket pengar. Sen är det så tråkigt att man inte kan se in i framtiden. Vi har två embryon kvar. Om det blev ett syskon skulle det vara värt alla pengar, men om det ändå inte blir något skulle W kunna få pengarna istället. Nu funderar vi inte så mycket på syskon än. Det blir kanske inga fler barn och då kan jag tycka att det är orättvist att vi har embryon kvar som inte kommer att användas medan andra får fortsätta kämpa. Det är inte lätt det här.
Hej! Har läst till och från, länge sen sist nu men hittade hit via Mammatea och oj vad jag känner igen mig..
Vi har inte gjort IVF men behövt äta Pergotime båda gångerna jag blev gravid och mina tankar kring syskon är så lika, jag skulle vara cool, ta det lugnt och inte oroa mig för framtiden.
jag skulle leva i nuet med vår dotter Vera och bara var nöjd med det jag har, jag skulle inte stressa upp mig och jag skulle bara vara..tills kompisar börjar prata om syskon och bli gravida med syskon och här sitter jag, orolig för att det inte blir syskon..
Avundsjuk fast jag lovat mig själv att inte bli det, stressad fast jag inte kan påverka nåt.
Och jag vågar inte prata högt om min längtan för jag känner att jag borde vara nöjd..
Kramar till dig
Oh...vad jag känner igen mig i det du skriver. Vi kämpade länge till att få ett syskon till vår 7-åring. Vi lyckades och det är jag så himla tacksam för, nästan en känsla av att det inte är på riktigt när jag ser på vår lilla M. Innan vi lyckades, så kunde jag periodvis känna paniken men jag lovade mig själv att inte gräva ner mig för djupt. Den sorgen jag upplevde var inte lika djup och besatt som innan vi fick första dottern. Kanske för att jag kände ett lugn över att vi hade en ifall det inte skulle lyckas. I försig var jag så insöad på att det bara måste lyckas med att få ett syskon, jag hade långt kvar att ge innan jag gav upp. Jag vågar nästan inte skriva det här eller tänka det högt, det är många som tycker jag säkerligen är "otacksam". Men jag vill så hemskt gärna ha en till unge, en tredje och jag kan känna en sorg över att vi inte kan som så många andra planera och bara göra barn. Det kommer nog alltid sitta i, men något som jag helt enkelt måste acceptera och förlika mig med. Men jag kommer aldrig ge upp drömmen om ett till barn och det kan ingen ta ifrån mig:)
